Torsdag

Krystat

Nu är påsken över oss. Och våren. Vi översköljs av mytologiska tecken, och utan att vi kan värja oss invaderas våra huvuden av symboler. Vad är korset för något egentligen? – 1/4-1999 nr 16

Varje tid har sina symboler, och varje årstid sina. Vårens är fruktbarhetens. Spruckna knoppar, korta kjolar, vit hy som väntar på solens varma smekningar. Jordbruk och tjärdoft, roslag och plankton. Allt det där känner vi till. Men var kommer påsken in i detta hedna teckenspråk? Vad har Jesus, uppståndelsen, nåden och skulden, med den stigande saven att göra? Hur är det tänkt egentligen? Ska vi förneka livsglädjen under den del av året då sinnena och köttet är som mest påtagligt? Eller är påsken en sträng husse som kräver lydnad sekunden innan han släpper sin hund lös bland andungarna?

Symbolernas symbol för de flesta västerlänningar är krucifixet. Vare sig man är troende eller inte, vare sig man tillhör en kristen församling eller ej, vet man vad krucifixet är. Man vet hur det ser ut och hur det uppkommit. Eller?

När jag betraktar krucifixet en stund fylls jag av en egendomlig känsla av att vara lurad. Det är något skumt över det hela, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Från stående till hängande
Under medeltiden avbildades den korsfäste guden som en konung, bekvämt stående med fötterna bredvid varandra, rak i ryggen och med krona på huvudet. Man kunde ju inte ha en svag gud när man skulle konkurrera med olika hednabeläten. Under mitten av trettonhundratalet hände något. Kristi kropp förvreds till en plågad, hängande människa, med fötterna ihopspikade. Lidandet betonades, vår skuld och gudens blodsoffer. Så brukar man beskriva den konst-religonshistoriska utvecklingen av krucifixsymbolen. En värdig kung, en patriark, som ersätts av en lidande man till vilken vi alla häftar i skuld. Från underkastelse under makten, till underkastelse under skuldkänslorna. Men förändringen är större än så.

Den tyske psykoanalytikern och sociologen Erich Fromm har hävdat att den ursprungliga samhällsstrukturen var ett matriarkat, att livet var centrerat kring kvinnan och att mannens roll var perifer och underordnad. Spår av det finns bland annat inom judendomen där etniciteten ärvs på mödernet. Efter hand avlöstes matriarkatet av patriarkatet, och det anses ha bestått till våra dagar. Manliga makthavare, manlig gud, kvinnor tiger i kyrkan, och annars med för den delen. Men då har man missförstått den djupa symboliska revolution som ägde rum under mitten av trettonhundratalet – skiftet från stående till hängande gudom i kristenhetens mest centrala symbol. Det uppresta, erekta, manliga ersätts av något annat.

Det visar sig att det ursprungliga matriarkatet, nästlat sig in bakvägen i den patriarkala symbolvärlden. Krucifixet har blivit en kvinnlig symbol. Från att ha varit en god kung under vilken vi ödmjukt bugar oss för att ta del av den rena klara sanningen i ordet blir krucifixet en dunkel mystisk kvinnlig fruktbarhetssymbol.

Om man lämnar den kulturhistoriska förförståelsen ett ögonblick och bara studerar krucifixets yta finner man några intressanta paralleller. De utspärrade uppåtsträckta armarna, den avsmalnande benföringen, det nedböjda huvudet som i många fall hänger under axlarna och skapar en huvudlös siluett. Vad är det egentligen? Vad är det präster, munkar och andra fromma kysst och tillbett i sekler? En livmoder!

Krucifixet är en livmoder, en vaginalsymbol, en dionysisk orgiastisk fruktbarhetssymbol, lämplig vid dithyramber och hednablot, tillfällen då nåden och skulden är långt borta, där livsglädjen och sinnligheten är pockande. Det är en matriarkal religiositet, om man får tro Euripides backanter som dansar tills de förlorar medvetandet och går upp i extasen.

Men det här räcker väl knappast som bevis. En vag gynekologisk parallell dåtidens människor saknade fysiologisk kunskap att dra. Men det finns andra indicier.

Årstiden är en viktig faktor. I vår del av världen är det på våren fruktbarheten i naturen är som mest påtaglig, det är också på våren påsken infaller med häxflykt, allmän ockultism och krucifixkult.

Livmodern i populärkulturen
Mer då! Avtryck i den samtida kulturen. När Lars Noréns dramatiska karaktärer vrålar "Jag ska spika upp din fitta på väggen" är det givetvis korsfästelsen och livmodern han anspelar på.

Även som sjunket kulturgods återfinns livmodern i populärkulturen. Exempel är filmen Karate Kid, där hjälten i slutet av filmen ställer sig i en livmodersliknande pose, vilket också ger honom den slutliga segern.

En iakttagelse man kan göra i den moderna krucifix/livmoderkulten är den ofta förekommande kopplingen till våld. Vem minns väl inte Lars Molins TV-serie Korset. Jag är inte särskilt konspiratoriskt lagd, men tecknens mängd är svår att bortse från.

Men varför nu allt detta våld? Varför omges livmoderssymbolen av sådana hemska våldskonnotationer? Svaret finns även denna gång att hämta i den förkristna backanalkulturen: våldet är hämningslöst, våldet är fritt. Den som brukar våld tänker inte, utan är ett med sina impulser, på samma sätt som i ruset och orgasmen. Det handlar om att förneka ordningen, att upphöra med att vara människa, bli ett med naturens vilda växlingar, och framför allt om blod. Blodet är centralt i kristendomen. Vi äter ju upp vår frälsare och sörplar i oss hans blod. Kannibalismen och det rituella styckmordet, sparagmos, var framträdande under det antika Greklands backanaler. Det är därför naturligt att se krucifixdyrkan som en medeltida restaurering av den grekiska Dionysoskulten. Den manliga frälsarkonungssymbolen byttes ut mot en bloddrypande livmoder. Den tunna fernissa av kristendom som fortfarande präglar krucifixet förlorar sin verkan om man studerar belätet i motljus.

Pröva själva får ni se!




Skärmvänlig Torsdag

Stort ego
Medan du väntar på "Aspiranterna 2: Hämnden" kan du läsa om tidigare och kommande storverk av mångbegåvade herr och fru Regina Lund på Kritik. Missa inte heller www.reginalund.nu, blygsamhetens hemvist på nätet.
 

 

Långsökt i rymden – 8
Till månen fram och tillbaka 9 gånger – så långt räcker hjärnans alla nervtrådar. Det var Neil Armstrongs nervimpulser som styrde hans första steg på månen. Nervtrådarnas förgreningar är förresten lika många som alla trädgrenar på alla träd i södra Sverige totalt. (Forts. följer.)
 

Insändare I
Förra Torsdag handlade om Stellan Sundahls eftermäle. Det gillades inte helt:
 
Jenny T. är lite väl hård mot Stellan Sundahl. Visst kan jag hålla med om att ovationerna efter hans död är överdrivna. Men som politisk satiriker var han väldigt träffsäker. Han kunde omedelbart hitta lytena (Ingvar Carlsson som skosula) hos politikerna. Han var dock bättre på att hitta de fysiska bristerna, än de psykiska.
 
Trots det måste jag höja upp honom till en av de främsta satirikerna under nittiotalet. Trots att han inte kan mäta sig med Erik Blix "Detta har hänt", är han en av de främsta på nittiotalet.
Orsaken till att Stellan Sundahl är en av de främsta, är bristen på politisk satir i Sverige. En brist som jag tycker är allvarlig, eftersom det tyder på att opinionen och ifrågasättandet av makten, håller på att tystna.
Gunnar Ljungqvist
 
Jenny Teleman svarar:
Jag tycker nog inte att utnämnadet av Ingvar Carlsson till skosula smäller så väldigt högt som politisk satir. Att fokusera på människors utseende är en konsekvens av den fragmentiserade och trivialiserade tv-styrda verklighet som såväl tv-komiker som politiker lever under i dag. Att raljera över personfixering, enkla punchlines och kravet på tittarsiffror respektive röster vore satir som det vore nån politik med.
 
Det är att skjuta fruktansvärt långt förbi mål att kritisera utrikesministern för att ha en ful klänning i stället för att lyssna efter eventuella inkonsekvenser eller varför inte lögner ur hennes mun. Skulle du inte hålla med? Och jag kan nog inte riktigt hålla med om att vi skall betrakta Sundahl annorlunda bara för att det inte bedrivs någon annan politisk satir i Sverige. Det gör inte honom till en bättre samhällsanalytiker att han inte hade någon konkurrens.
 
Det är populismen, småfegheten, den enkla lyteskomiken och den inställsamma sexismen jag vänder mig emot, samt den reservationslösa hyllningen efter hans död (jag menar, var han så vass borde han väl rimligtvis retat upp någon, t.o.m. Göran Persson gillade honom!), inte det högst lovvärda initiativet att häckla makthavarna.
Till sist: Sundahl tjänade sitt levebröd på att var elak. Varför skall jag plötsligt vara snäll?

Insändare II
Så här tyckte en annan läsare:
 
Det är väl lite väl lågt av dig, Jenny, att håna en person som nyligen gått bort, och som uppenbarligen uppskattades av många. Men din så kallade humor kanske är allrådande? Vilket jag starkt betvivlar.
 
Varför inte attackera någon levande person, rädd för mothugg? Eller ännu bätttre kom med något kreativt själv, om du kan vill säga. I övrigt har ni en skitful sida. Hur f-n kan man välja syrenlila, men er medelålder kanske ligger runt 60.
Anonym
 
Redaktionen svarar:
1: Varför skulle man inte kunna få kritisera någon som är död?
2: Vi har ingen humor. Så är det bara.
3: Varför skicka kommentaren anonymt? Rädd för mothugg?
4: Gör något kreativt själv, då!
5: Du har fel, sidan är snygg.
6: Medelåldern är 26,8.
Med vänliga hälsningar, Torsdag.
 

På nätet
Varför är Kosovo så viktigt för serberna? Den mest klargörande artikeln vi läst i ämnet är Salon Magazines intervju med Tomislav Longinovic, serbiskfödd professor i slaviska språk i Wisconsin, om historierna, myterna och konflikterna om Kosovo. Läs den!
 

Redaktör &
ansv. utg.:

Peter Karlsson
Redaktion (till juli 1999):
Sara Acedo
Olov Hyllienmark
Nina Karmelitow
Karin Saler
Jenny Teleman
e-postadress:
torsdag@torsdag.com
 

© Torsdag
Skriv gärna ut Torsdag. Citera oss gärna, men ange källan.

Torsdag kommer varannan vecka, ges ut av Föreningen Torsdag, som är politiskt och religiöst obunden.