En smula från härskarens bord

Får det vara ett par tofflor som tillhört det kommunistiska Rumäniens lilla solstråle, kanske? Ceausescus ägodelar auktioneras nu ut. Man kan bli yr i hatten för mindre. – 11/11-1999 nr 23

Det är tio år sedan nu. Ett lokalt uppror i den västrumänska staden Timisoara slås ned av polisen. Uppgifter figurerar i världspressen om tiotusentals dödade, som snart krymper till några hundra. Oroligheterna sprider sig till huvudstaden Bukarest och för att lugna massorna håller Nicolae Ceaucescu, diktator sedan 1965, tal för folket på balkongen till centralkommitténs byggnad.

Torget är packat med folk och i vanlig ordning applåderar folket lydigt Ceausescus fraser. Men så plötsligt någonstans från de bakre raderna börjar buropen. De sprider sig, tills hela torget buar. Det är något nytt som händer. De sista TV-bilderna av honom där från balkongen visar ett förvånat ansiktsuttryck. Snart stormas byggnaden och Ceausescus leds bort från folkets åsyn och upp på taket där en helikopter landar och för bort honom och hans fru Elena. Hon är om möjligt ännu mer hatad än Nicolae.

Det blir skottlossning på gatorna. Armén som tagit folkets parti strider mot säkerhetstjänsten Securitate och de närmaste veckorna lyses natthimlen över Bukarest upp av spårljus och explosioner. Soldater och vanligt folk viftar med den nya rumänska flaggan, med ett hål mitt på i stället för det förhatliga kommunistiska statsvapnet.

På juldagen 1989 ställs herr och fru Ceausescu inför en summarisk rättegång på hemlig ort. De döms till döden. Elenas sista ord till de unga soldaterna i exekutionsplutonen är: "Och jag som varit som en mor för er." Ceausescu dör med en antydan till ett leende på läpparna.

Rumänien försöker nu att ställa om sig från storskalig merkantilistisk planhushållning till marknadsekonomi. Ett politiskt system ska upplösas, inte längre med militära medel utan med ekonomiska. Nu festar marknadsmaskarna på det lilla som är kvar av den dödes knotor och ordnar auktion. Hans kostymer, hans Mercedesar, hans kinesiska vaser och hans hustrus morgontofflor – allt ska bort! Kom och köp! Kom och köp!

Pengarna går rakt in i den svårt ansträngda statsbudgeten. Sägs det i alla fall.

Skräckkabinett i porslin
Inne i utställningslokalen trängs diktatorns ägodelar, allt som han fått för att han var så duktig på att representera det gemensamma ägandets ideologi. Det känns som att vandra omkring bland tusentals julklappar som skänkts till ett elakt och otacksamt barn. Paket som bara öppnats för att ett nytt ska kunna öppnas.

Något i smaklösheten gör att man känner att dessa gåvor inte skänkts av kärlek eller uppriktighet. Nu håller detta diktaturens skräckkabinett på att spridas för vinden – saknat av ingen.

På ett bord står djurfiguriner: kameler, giraffer, elefanter, krokodiler, gaseller, paddor, sländor – det skulle räcka till en hel liten zoologisk trädgård med invånare av gjutjärn, horn, elefantbetar, sten, kristall och onyx. Där står en liten afrikansk trumslagare och ser ensam ut. Jag försöker att hitta en sån där figur med tre apor som inget ser, inget hör och inget säger. Men förgäves...

I ett hörn står diktatorns alla schackspel, en imponerande samling. Här finns alla upptänkliga storlekar, former, färger och tillverkningsmaterial. Alabaster, stål, brons, ebenholts och jade. Små reseschack och hela bord med tillhörande stolar som det kräver en stor, stark karl för att flytta.

Ceausescu lär enligt sina biografer ha varit en högst medelmåttig schackspelare, trots detta vann han påfallande ofta. Enligt samma källa var han också en ganska dålig skytt. Ändå lär jaktturerna till Karpaterna varit täta.

Jag finner ett litet fotoalbum från 1984, Ceausescu i lodenrock och grön hatt, omgiven av män i likadana kläder. Ceausescu framför en död björn, Ceausescu framför fyra döda björnar, Ceausescu framför sjutton döda björnar. Inget att ha.

Bredvid står en golvlampa med mörkbrun skärm som troligen äter upp allt ljus. Lampans stång hålls upp av vad som skulle kunna vara en av de tre musketörerna, en meter hög, med slokhatt, värja, stor valrossmustasch och harnesk.

Allt är hemskt fult, men värst är sakerna längst in.

På väggen hänger de, på stora vävda väggbonader ler diktatorsparet omgivet av symboler för bro- och vägbyggnadskonst och atomkraft. Eller så ser man dem förevigade på ett par kinesiska handmålade vaser eller en massa pråligt inramade fotografier.

Auktionens första dag
Kvinnan bredvid mig är drygt 50 år, har avancerad håruppsättning och dyr västerländsk kofta. Hållningen är en societetsdams.

Visst kände hon Ceausescu. De brukade umgås. Hon kan inte försvara diktatorn och hans verk, men historien har dömt honom för hårt. Han sköts ju som en hund, men vi får inte glömma alla bra saker han gjorde. Det byggdes ordentliga bostäder. Alla hade jobb och många fattiga fick en mycket mer dräglig tillvaro. Så är det inte i dag.

Hon tystnar. Rättar till de mörka glasögonen.

– Han var en sjuk man. De sista åren blev han sjukare och sjukare... Han levde i ständig skräck för att bli förgiftad, tvättade alltid sina händer i ren alkohol och lät elda upp sina kläder när han använt dem, och så var han svårt hypokondrisk, trodde att han hade alla sjukdomar som fanns. Men han var ingen ond man. Han var mycket intelligent, men han lät sig påverkas av sin hustru, det var hon... Elena, hon var en mycket ond kvinna. Hon var ful och korkad, älskade intriger och skvaller. Hon lät installera dolda mikrofoner i ministrars och utländska statschefers sovrum bara för att få veta vad de gjorde med sina fruar och älskarinnor. Hon var en mycket ond människa och...

Första utropet: en Mercedes cabriolet. Auktionsutroparen är en b-skådis med välmodulerad stämma.

– Jag ska erkänna för dig: det är för Mercedesen jag kommit. Det är en fan-tas-tisk bil.
Hon tittar på mig.

– Jag känner på mig att du är en människa som för lycka med dig...

Utropspriset är 533 909 016 rumänska lei (ca 250 000 kr).

Jag tittar på tavlan med de elektroniska siffrorna som anger objektets nummer och pris. Sedan går det mycket fort. Pang så faller klubban och jag försöker uppfatta hur mycket bilen gick för, vänder mig för att fråga kvinnan utan namn. Men hon har redan rest sig. Ryggtavlan försvinner nerför trappan. Bilen har köpts av en ung rumänsk affärsman. Under de tre dagar jag stannar på auktionen syns kvinnan inte till mer.

Persongalleri
Under de följande dagarna betas listan med diktatorns tillhörigheter av med stor noggrannhet. Drygt tio tusen objekt ska bort. En handmålad kinesisk vas med ledarens leende ansikte på bärs fram till podiet, en uppsättning manschettknappar, en grön jaktrock, obetydligt använd etc. etc. Utställningslokalen bakom auktionsrummet tycks outsinligt på smaklösa ägodelar.

Själva auktionslokalen upptas av uppåt femtio köpare, till största delen svartmuskiga män i uppknäppta skjortor och löst sittande slipsar i den 30-gradiga värmen, ovanligt varmt för att vara oktober. De röker och röker. Sätter upp sina gula skyltar med köparnummer på. Ibland trissas priset upp. Det är förbjudet att filma, fotografera och spela in ljud här inne.

De lokala journalisterna sitter i ett pressrum i andra änden av byggnaden och följer det hela på en skärm. Det är ett fnittrigt gäng killar och tjejer i tjugoårsåldern. Noggrant antecknar de vad objekten går för.

– Tänker ni köpa några av hans prylar? frågar jag.

De skrattar. Köpa? De billigaste objekten, skor och kavajer, går för ett par hundra kronor, vilket motsvarar en halv månadslön för en rumänsk arbetare.

– Men jag kanske köper ett par underbyxor, säger en av tjejerna, fnittrar vidare och röker.

De frågar om jag ska köpa något. Kanske en hatt, säger jag. Och vad ska du med den till, undrar de. Tja, det kanske impar på nån brud när man går på krogen.

De skrattar och röker vidare.

Det finns nästan inga rumäner närvarande på auktionen, i vart fall inga normalinkomsttagare. De som har mycket pengar i detta fattiga land har förmodligen kommit över dem på ett sätt som skattemyndigheterna fullständigt saknar kontroll över.

Jag träffar en vacker välskräddad rumänska i 30-årsåldern, närmare 190 centimeter lång med långt, tjockt svart hår. Hon för tankarna till Morticia, mamman i familjen Addams. Talar oupphörligen i sin försvinnande lilla Nokia. Ständigt med en Marlboro Light i ena handen, telefonen i den andra och en hög med papper och fax i knät. Pratar franska, pratar engelska, tänder en ny cigarrett.

Vad tänker hon köpa? Ingenting! Hon handlar åt en vän. Och vad vill vännen ha? En gipsbyst som föreställer diktatorn - i naturlig storlek. Vad är det för en vän? Hon rycker på axlarna. En vän med pengar som vill ha en byst av en diktator. Hon bryr sig inte.

Hattar och mössor
Nästa eftermiddag närmar sig auktionsutroparen sakta men säkert avdelningen för hattar och mössor. Först går ett par kepsar för mellan sex- och åttahundra kronor. Kepsarna börjar på 250 kronor, priset stiger: 300, 400, 500, 600, 700, 800 kronor. Pang!

Hattarna är något billigare. Kanske för att Ceausescu oftare syntes i keps än i hatt. Jag bjuder på en hatt som börjar på 200 kronor, får den för 400.

Auktionsutroparens röst maler på. Fram bärs en äkta päls av mink, en handväska i sebraskinn. Stämningen i lokalen är eftermiddagsdåsig i värmen.

Men när en gåva från Ceausescus gamle kollega i diktatorsbranschen, den ännu verksamme Saddam Hussein, dyker upp, då rätar folk på sig i stolsryggarna, mobiltelefonsignalerna kommer tätare och tätare.

Saddam Hussein har haft den stora vänligheten att skicka över en gyllene relief som föreställer Saddam själv. En gåva från en diktator till en annan, priset hamnar på 2 000 kr.

De högsta priserna betingar de föremål som Ceausescu fått i present från något annat statsöverhuvud under något statsbesök i främmande land. Ett bordsur som Nicolae fått av Richard Nixon går för 40 000 kr. Nixon gillade Ceausescu eftersom Rumänien var det enda Warszawapaktsland som inte var med och slog ned Pragvåren 1968, den tjeckiska "socialismen med mänskligt ansikte". Något som fick Nixon att tro att den rumänska var lika mänsklig. Klockan köps av en exilrumänsk kirurg som lever i USA.

När ett föremål sålts bärs det en trappa ner av en soldat i basker och kamouflageuniform med en gummibatong vid sin sida. Jag följer hans steg. I rummet en trappa ner får man sedan lösa ut det man köpt, betala med dollar eller lei. Efter att ha visat upp kvitto på deltagaravgiften samt mitt köparnummer får jag ett kvitto på det jag köpt vid ett annat bord. Går till ett tredje bord för en stämpel. Vid ett fjärde bord får jag ett äkthetsintyg. Och vid ett femte får jag slutligen Ceausescus hatt, stiligt inpackad i en påse.

Bukarests internationella flygplats
Tulltjänstemannen bakom det skottsäkra glaset vid gränskontrollen tar sig för pannan. Han stönar och suckar. Flinten glänser av svett när han tar av sig uniformsmössan. Jag har slarvat bort ett litet rött och vitt kvitto som man fick när man kom in i landet. Samma kvitto måste visas upp för att man ska få lämna landet. Kommunismen är död, men byråkratin lever ännu.

Jag skakar mitt hattbeklädda huvud.

– Sorry, jag har tappat bort det, vad tänker ni göra? Arrestera mig?

Bakom den äldre vakten står en yngre man, också han i tulltjänstemannauniform. Han ler åt sin äldre kollegas nitiska indignation och möter min blick:

– Vi får väl konfiskera hatten, ha ha ha.

I samma stund hittar jag kvittot instoppat mellan flygbiljetterna och tillåts lämna landet med en del av dess politiska historia på huvudet.


Rickard Carlsson
Artikeln bygger på ett reportage som gjordes
för Sveriges Radios Godmorgon, världen!
Skrivarvänlig Torsdag

Vi rullar på.

Alla Torsdag.

Alla bilder.

Flash-animationer. Du behöver programtillägget Shockwave Flash.


Det finns bara en Torsdag i månaden
Kritik, samhälle och kultur – från din innehålls-tillhandahållare.

 

Högbrynt? Hochbräu?
High-brow heter det i alla fall på engelska. Tungt intellektuellt, teoretiskt. Amerikanska nättidningen Feed har slagit på stort igen och presenterar under två temaveckor ett par nya artiklar om det kommande seklets uppfinningar.
 
 
Citatet
"Det är svårt att sälja skit i en värld av arslen", hävdade Farbror Sune i en intervju i Galago 2/89. Så här tio år senare har det visat sig att han hade fel. Tyvärr. Galago lyser dock upp i mörkret.
 
 
ETC:s Josefsson
Tänker man bara läsa en enda artikel på papper den här månaden så ska man läsa "Aftonbladets förlorade heder" i senaste numret av ETC. Dan Josefsson berättar historien om hur det egentligen gick till med nazisternas hotbilder utanför Cassels och Pascalidous dörrar.
 
 
TV-tipset
Missa inte reprisen av Mosaik lördagen 13/11 kl. 13.10. Då visas Puquio som handlar om rötter, emigration och hemkänsla. Följ med Cesar Galindo på en resa från Stockholm över Paris tillbaka till hans barndoms Peru. Varför görs det inte fler såna filmer?
 
 
blm.slut.typ
Förra året lade Albert Bonnier, chef på Bokförlaget DN, ner tidskriften punkt.doc med Stephen Farran-Lee som redaktör. I våras återuppstod tidskriften på Norstedts förlag och kom nyligen med ett nytt strålande nummer. I veckan meddelade Albert Bonniers förlag att man lägger ner BLM, Bonniers Litterära Magasin (japp, Farran-Lee har varit redaktör för den med). På något sätt ska också den återuppstå. Nästa höst kommer efterföljaren till BLM ska komma. Utan vare sig Albert Bonnier eller Farran-Lee är det tänkt.
 
 
Olov Hyllienmarks artikel "Vin och språk" (Torsdag 14/10-1999) gav upphov till läsarreaktioner. Bland annat denna:
 
Olov Hyllienmark är en man som går omkring i för små kalsonger. Hur kul det är vet alla män, men de flesta väljer att inte exponera sin kulträngda bitterhet. När OH gör det så får han gärna både ifrågasätta och kritisera oss som skriver om vin, det är OK. Men när denne anonyme skribent (vad är han? Jurist? Revisor? Rentav både och? Kul på jobbet har han i alla fall inte) insinuerar att Per Bill skulle ha rasistiska sympatier går han för långt.
Nätet må stå utom kontroll, men förtal är förtal, var det än sprids. Det borde Peter Karlsson, ansvarig utgivare för spyan, betänka.
Håkan Larsson, chefredaktör Allt om Mat.
 
Svar:
Torsdags medarbetare Olov Hyllienmark, vars namn, som du sett, finns i den s.k. bajlajnen och därmed är allt annat än anonym, hävdar inte att Per Bill har rasistiska sympatier. Däremot hävdar han att Per Bills bruk av ordet "rasren" och "rasig" är obetänksamt:
"Att använda 'rasrent' på annat än möjligtvis hundutställningar är stötande och smetar av sig på den som använder det."
I övrigt kan jag meddela att storleksbeteckningen på vinhandlare Hyllienmarks kalsonger är L. Om kalsongerna trots detta är för små är hans fru bara att gratulera.
Med vänliga hälsningar
Peter Karlsson, redaktör & ansvarig utgivare, Torsdag.
 
 
Ursäkta
I förra månadens papperskorg hävdade vi att vinskribenten Per Bill på egen hand hittat på ordet "rasig". Vi hade fel. Ordet fanns sedan tidigare. Men det hade ingen trevlig klang då heller.
 
 
Gratis kompisreklam
På lilla Teater Scenario på Assessorsgatan 14 på Söder i Stockholm (T-Skanstull) spelas för tillfället klassikern Kung Oidipus av Sofokles och nyskrivna Den där flickvännen av Daniela Kullman. Vi tycker att det är värt att gå och se dem båda. Oidipus går tor–lör fram till 4/12 och Den där flickvännen sön & mån fram till 6/12. Ring 643 71 82 för att boka biljetter.
 
 
Elfte november
För alla som någon gång varit barnsligt förtjusta i sina digitalklockor är det något särskilt med elfte november. Särskilt en knapp timme före lunch. Nu är det bara tolv år kvar till 11.11.11 11/11-11. Det blir grejer det.
 
 
I papperskorgen


I sitt första "Fittja Paradiso" hade proffs-Janne Josefsson samlat ihop ett försvarligt antal helt vanliga blodtörstiga galningar under rubriken "Vanligt folk vill döda dig (om du är mördare)".
 
Klicka här och läs mer.
 
 

Redaktör &
ansv. utg.:

Peter Karlsson
Redaktion (sept 99–juli 00):
Sara Acedo
Jenny Aschenbrenner
Rickard Carlsson
Olov Hyllienmark
Nina Karmelitow
Sofia Rickberg
Karin Saler
Jenny Teleman
e-postadress:
torsdag@torsdag.com
 

© Torsdag
Skriv gärna ut Torsdag. Citera oss gärna, men ange källan.

Torsdag kommer en gång i månaden, ges ut av Föreningen Torsdag, som är politiskt och religiöst obunden.