Vad kvinnor vill

Porr är inget bra, relationer ska vi ha. Aftonbladet Kvinna – din guide i själsträsket. – 19/11-1998

"Vanliga svenska flickor visar det nya heta underklädsmodet", hojtade häromdagen Aftonbladets löpsedel glatt. Så bra att det inte är några grandiost betalda superbrudar som blir julgodis, utan helt vanliga svenska flickor. Grannens tös i läderstring låter väl mumsigt.

Att vanliga svenska flickor förväntas visa det senaste i sodomiväg har annars varit veckans debatt. Det är inte bra, det finns ju kvinnor som har betalt för att visa sånt på film och detta bör inte blandas ihop med den så kallade verkligheten. "Motbilder!" hojtar nästa löpsedel, flickors kroppar är minsann inga knullmaskiner, man skall tycka om varandra gullemycket för att ha sex. Vi måste återupprätta självkänslan, och fokusera på "själen". Det snurrar. Vissa säger att Aftonbladets exempellösa framgångar de senaste åren beror på deras satsning på kvinnliga läsare. De har en hel bilaga varje vecka för denna krävande undergrupp med alla dess konstiga krav och dubbla budskap, 743 000 läsare i veckan. Denna framgångsmaskin kunde ju vara en motbild, tycker man, dom delar ju ut hondjävuls-t-shirtar och vill ha "fler flickor på nätet". Men efter ett år av motkultur i skepnad av Aftonbladet Kvinna går det runt i huvudet.

Hjärnan?
En uppsvälld Monica Lewinsky är en veckas mega-babe och på nån sorts termometer får Robinson-Jochen 3 minusgrader för det där med baguetten. Chefredaktören dillar om sin sambo och fjärrkontrollen medan Moderatkvinnorna vill stoppa grabbstyret i partiet genom "bullpolitik och en egen Mona". Vad skall det betyda? Att fläskisar också borde bli mega-babes? Att man skall sätta stopp för Jochens grabbiga baguette – en bulle?`

Varför måste motbilden vara så envist pantad? Varför måste ytligheten var så grymt rättvist fördelad? Att vitsigt svara på kravet att kvinnliga idrottsmän skall klä sig i badräkt vilken sport de än utövar genom att rättvist föreslå string till manliga spelare också är just ett sånt där jättekul och fräckt uppslag man kan hitta i Aftonbladet Kvinna. Ett spännande ställningstagande i dessa våldtäkts- och överkravstider. Och så roligt sen.

Kroppskulten – vart tog själen och hjärnan vägen? undrar ett av de senaste numren förvirrat. Och det kan man sannerligen undra.

Jag gräver fram bilagans "Själsextra" från november i fjol. Tyvärr läste jag lite och förvirringen tilltar. Klyvnaden är total, absolut och tydligen ohjälplig. För när Kvinna nu pysslar med själen och skiter i kroppen som en duktig motbild, då går själen på konsert och lyssnar på Tom Jones – utan mej! Och någon hotar med "det nya relationsamhället".

"Hur skall själen skötas – fem tvättråd väcker liv i din själ". Okej, jag tar ett tvättråd. Lite solkig har den ju hunnit bli. Råd nummer ett: "Själen älskar musik, poesi och konst. Men ingen själ är den andra lik. Just din kanske gillar Tom Jones, en annans Mozart." Det är lika djärvt dualistisk som vanligt. Du och Kvinna och själen är så lite bekanta att du tillsammans med bilagan kan spåna lite löst kring vilken musikstil din själ eventuellt föredrar. Undrar vad den gillar att käka, eller göra? Din kanske gillar Frank Sinatra. Jag tror att min själ kanske gillar Tom Jones. Kanske.

Badkarstvål?
Kvinna har hyrt in en trendkännare, som förr mest siat om mode men nu "pysslar mest med insidan". Ivrigt inväntar jag en förklaring. Trendgurun säger att "trots att själen numera är svårfångad som en badkarstvål är den ändå på stark frammarsch", och utan spår av tvekan att "själen är själva essensen av morgondagens samhälle." Undran och skräck: vad betyder nu detta?

Trendsnubben tycker industrialismen har överfokuserat på sådant vi kan väga och mäta. "Nu är vi på väg in i ett relationsamhälle där det väsentliga blir kommunikation och möte. Den som vill lyckas i framtiden måste ha kontakt med sin egen själ." En så överjävligt bra slogan: Den som vill lyckas i framtiden måste ha kontakt med sin egen själ.

Jag vill bli en del av detta. Jag fattar inte det där med badkar, men ska vi ha ett relationssamhälle vill jag ingå. Utanförskap i ett relationssamhälle framstår som minst sagt deprimerande, det har man ju märkt.

Tillbaka till skötselråden, så att man kan hålla kontakt med den lilla rackarn fram till att det är dags för det här nya samhället. "Tvättråd nummer två, gå gärna på krogen då och då men varva med lugnare perioder."

Jaha, men hur ofta? Hur mycket skall vi dricka? Vill den ha öl eller sprit? Kvinnliga eller manliga ragg? Jag vet att jag gillar rödvin och lagom stora bröst. Men den där kan ju ha vilka preferenser som helst, raki och folkdansare, vad vet jag. Hur skall man veta? Man måste ju vara noga med något som kommer att bli essensen i morgondagens samhälle.

Den djärva tesen framstår som alltmer tungadministrerad. Paniken börjar krypa på. Man kommer att få gissa sig in i det nya relationssamhället.

Hedersord?
Det var själen det. Glasklart. Bäst att låta den vara i fortsättningen också, och i stället hänga på den duktiga kampanjen mot kvinnovåldet som Kvinna presenterar: "1. Ta cirka en decimeter vitt band och en liten säkerhetsnål. 2. Klipp till, sno runt lite grand, fäst ihop med säkerhetsnålen och sätt på kavajen. När du bär det vita bandet säger du samtidigt: Jag ger mitt hedersord att inte begå, godkänna eller tyst acceptera våldet mot kvinnorna." Då var det problemet också ur världen.

Jag avslutar med att spela "tjejspelet" Barbros minitest. Är du en bimbobabe eller en ninjafeminist? Jag får flest b:n och blir "dräktdrake" vars motto är: "Livet är en affärsidé och bör gå med vinst". Man kunde precis få för sej att det är Kvinna själv som bekänner färg.