Varje sliten kavaj?

Första maj firas till minne av massakern på strejkande i Chicago 1886. Visste man det i Värmland 1981? – 29/4-1999 nr 18

Ju äldre man blir desto mer vet man. Ju mer man vet desto mindre begriper man. Ja, kanske inte begriper. Ty man begriper faktiskt mer, och särskilt att allt har minst två sidor. Och desto mindre tvärsäker blir man.

Den första maj 1981 gick jag, aningen generad, strax bakom täten i Forshaga arbetarekommuns demonstrationståg. Jag var femton år gammal och nyvald ordförande i SSU-klubben på orten. Den gamla klubbstyrelsen hade tydligen gillat mig när jag dykt upp på hösten, och valt mig till arvtagare för att sedan själv försvinna helt.

Denna kalla första maj – snön började falla och blåsorkestern fick packa ned sina instrument när vi vek av från Europavägen in på Bangatan – hade jag just varit på nybörjarkurs i socialdemokrati, SSU-ettan, på den numera försålda kursgården Frykenstrand. Vi hade bland annat fått öva oss i att skriva flygblad, duplicera dem på en gammal blåstencilapparat och sedan dela ut dem vid ett torgmöte (annan övningsuppgift) i Sunne. De luttrade sunneborna stannade knappast för att höra vad vi basunerade ut via en plåtig megafon som gick i stafett mellan de oblygaste kursdeltagarna. På kvällen var det samkväm i källaren. Samkväm, för ordet fest var alltför starkt förknippat med alkohol och det tyckte man tydligen inte gick ihop med politiskt arbete. Något låg det väl i det, absolut.

Söta systrar på samkväm
Jag minns inte vad som stod på de där flygbladen men det handlade i alla fall inte om löntagarfonder. Detta hade varit socialdemokraternas stora fråga, den kanske sista socialistiska visionen från dem. Det jag minns av den där kursen – förutom de uppseendeväckande söta systrarna Sätereie från Sysslebäck – var betoningen av den långa, ärevördiga historien, arbetarrörelsens strävsamma strid för ett bättre samhälle. Allt gott och väl, men framåt då? Vad fanns att kämpa för, förutom att återta regeringsmakten, vilket kändes inte lite abstrakt som lokal SSU-aktivist? Vad skulle socialdemokraterna, och jag med dem, strida för? Vilka segrar stod att vinna då, 1981, när arbetarrörelsens samhällsbygge i princip var klart?

Jo, nu minns jag. Eller jag tror att jag minns. Det måste ha handlat om ARBETSLÖSHETEN. Detta, förstår jag nu, måste ha varit en relativt ny huvudfråga för arbetarrörelsen. För den kallas ju inte så för intet. På 30-talet hade arbetslösheten också varit ett stort problem, men då rörde det sig om en konjunkturell nedgång. Arbeten att utföra fanns det gott om, men dåligt med kulor. På 1970-talet däremot drämde den strukturella arbetslösheten till. Hela industrigrenar, som varven, lades ned. Teknologi och globalisering gjorde många människor överflödiga som arbetskraft.

Men vad gjorde egentligen arbetarrörelsen mer lämpad, mer skickad att kämpa mot arbetslösheten? Den hade ju alltid först och främst kämpat för de arbetande.

Arbete eller frihet
Så formulerade jag inte min perplexitet då, självklart inte. "Arbetslösheten ska bort." Låter ju bra. Men hur hade våra trevliga kursledare trott att jag, en niondeklassare med ungdomlig världsförbättrariver och tryggt medelklassliv (likt de flesta andra inom SSU), skulle bli engagerad och vilja utkämpa arbetarrörelsens tråkdefensiva och med fnösketorra fraser formulerade strid mot arbetslösheten? Som att få i gång en ishockeyklubb i Palermo. Ingen jag kände var arbetslös. Några var nog arbetslösa i Forshaga, men många var de inte, och några stycken som faktiskt inte vill arbeta finns det alltid.

"Människans frigörelse" heter en liten Marx-antologi. Det är en en vacker titel. Aldrig att jag hörde någon sosse tala om människans frigörelse. Självklart inte, ty strävan mot fast, stadigt lönearbete för alla går stick i stäv med strävan för människans frigörelse.

Det där var en tvärsäker kommentar. Men så måste man ibland göra klart för sig vad det var som fick en att vilja förändra världen, och inte bara beskriva den. Jag tog snabbt adjö av SSU. Det kan ha haft att göra med att Ebba Gröns "Kärlek & Uppror" kom ut (och jag köpte den) samma dag som jag skulle åka på SSU-tvåan. Men helt säker kan man inte vara.