På kurs med Kristeva

Andra delen. Första hittar du här. – 20/5-1999 nr 19

Allt och Derrida
Hélène Cixous är glupskt besatt av språk. Allt språkligt blandar hon friskt med psykoanalys, kvinnokamp, filosofi, politik, teater och har över huvud taget ett sjusärdeles engagemang i allt hon företar sig. Hon är Jacques Derridas trognaste lärjunge och följer fortfarande, sedan ungefär 30 år, hans seminarium varje vecka från hedersplatsen på första bänk. Av honom har hon fått sitt intresse för binära par: sol-måne, kultur-natur, man-kvinna.

Men inspirationskällorna är många: Bibeln, den grekiska mytologin, det egna bitvis dramatiska livet och den likaså spännande familjen (judinna med spansk-tyskt påbrå, uppväxt i Algeriet etc.), men framför allt Litteraturen.

Med något slags visionärt kärleksbudskap till människan, kanske framför allt till kvinnan, vill hon föra ut sina idéer om språket som övervinnare och frälsare av allt, som grundstomme i vår tillvaro. Även här är kvinnan något specifikt, och de kvinnliga gemenskaperna – lesbiska par eller andra (lärarinna-studentska, mor-dotter) hyllas, liksom den typiskt kvinnliga kommunikationen och uttryckssättet, vad nu det är.

Hon kan ibland kritiseras på samma grunder som Irigaray, fast Cixous gillar män ibland, och hon anser även att vissa män kan skriva som kvinnor (t.ex. Proust och Genet). Kvinnor är speciella, men det är män också, och de får gärna vara med tant Hélène och leka. Om de anpassar sig.

Typiskt kvinnligt uttryckssätt?
Hon börjar med att fälla en elak kommentar. En föga omtyckt lärarinna från en snobbig elitskola har stövlat in i högklackat, hon är inte den första att komma för sent och göra oväsen. Men just nu tryter tålamodet hos Hélène. Hon upphäver sin inte alltför väna stämma och ryter till: "Det där kostar dig 10 franc!"

När den försenade lärarinnan, som nu är ytterst förvirrad och förnärmad, inte hittar någon sittplats i den fullsatta salen, ställer hon sig demonstrativt bredvid den svarta tavlan, kanske i hopp om att även hon ska få lite uppmärksamhet. Men icke, och efter femton minuters väntan tröttnar hon på att ignoreras av publiken och att bli utstirrad av den magnetiska huvudpersonen och klampar ut genom glasdörren på rue d'Ulm. Publiken drar en lättnadens suck. Hélène ler triumferande.

Lördagen därpå, nästa sextimmarsföreläsning, kastar Cixous hårt och pricksäkert ett suddgummi i huvudet på Claudia, en av hennes doktorander. Claudia har gjort ett i och för sig intelligent inlägg i debatten, men hon kan inte tala ur det bildliga skägget.

– Det där var väl riktigt vettigt, synd bara att ingen hörde vad du sa!

Julia, du är perfekt
Det är första lektionen på introduktionskursen till semiotiken hos Proust. Plötsligt öppnas dörren och Julia Kristeva kommer in. Hon är liten och mörk, de piffiga dräkterna och den välklippta mörka pagen, ja, hela hennes hållning, signalerar att detta är en människa som verkligen vet sitt värde. Hennes franska är utsökt, nästan äckligt perfekt, men trots det visar hon förståelse inför de utländska studenternas blyghet – eller är det omtanke gentemot de franska studenterna, så att de slipper höra sitt modersmål misshandlas? Så hon låter oss göra inlämningsuppgifter i stället för att hålla föredrag.

Föredragen är ibland ganska tråkiga. Det verkar som om hon valt denna undervisningsform av lathet och tidsbrist, möjligtvis också för att få höra sina egna idéer lovprisas och bearbetas av unga hjärnor om och om igen. Detta system har blivit till en privat fan club som förnyas och föryngras varje år, med nya studenter som vill höra teorierna från den kända källan. Och så köper de ju huvudboken, som naturligtvis är skriven av Kristeva själv. Hennes licence-kurser på Paris VII-Jussieu är mycket välbesökta. Det forskningsförberedande seminariet är svårare att få tillträde till, men det kommer ju ändå i bokform varje år.

Julia Kristeva har aldrig velat kalla sig feminist, och hon studerar hellre förtryckta grupper i samhället i allmänhet och deras uttryck och språk än kvinnor och deras situation i synnerhet. Trots det har hennes teorier och texter ofta blivit använda i feministsammanhang, och det går ju alldeles utmärkt om man ser kvinnorna som en grupp förtryckta individer.

När Irigaray och Cixous pratar om kvinnor och kön pratar Kristeva om individer och grupper. Det känns skönt för en svensk som är itutad att kön är en social konstruktion. För Kristeva är en text en produkt av sin omgivning och sina speciella tillkomstförhållanden, och texten tolkas genom spåren/tecknen av detta – semiotik.

Derrida, Barthes, Marx och Lacan är några av inspirationskällorna. Hon använder sig av en komplicerad terminologi som brukar avskräcka de flesta – det handlar mycket om psykoanalys och precis termer som:
det symboliska: fadern, lagen, normen, språket, kulturen och det ordnade samhället/livet. Inträder i barnets liv efter spegelstadiet och separationen från det semiotiska;
det semiotiska: modern, kaos, konsten, revolutionen, natur. Förtryckt men uttryckt sig i konsten, den riktiga, som blir till i choran;
choran: ett mycket abstrakt kärl och nästan-tillstånd, kaotiskt och förhistoriskt, arketypiskt. Term lånad från Platon;
abjekt: förträngt och bortträngt, allt äckligt, t.ex. kroppsprodukter och kvinnokönet.

Italienare och människor
Kristevas respekt för studenterna är påtaglig, men ett visst favoritsystem utkristalliserar sig snabbt: Agathe är den stora stjärnan och får också det högsta betyget i klassen, 19 av 20. När hon har högläsning av sin sluttenta förstår jag ingenting, men Julia ser nöjd och glad ut, nickar mycket. Dåliga liksom bra föredrag tycks inspirera till inlägg från allra högsta ort, alltid improviserat, alltid briljant. Hon måste ju förstås komplettera de dåliga och tillrättalägga felaktiga uppgifter, och de bra... ja, dem verkar hon uppfatta som konkurrenter och då måste de ju kväsas lite.

När en italiensk flicka håller ett kanske mindre briljant föredrag på en något svag franska kommer elakheten fram: "Ni italienare är ju alltid oorganiserade och röriga, det kanske inte är Ert fel att jag inte förstod någonting av allt det Ni just sagt. Jag är ledsen, men Ni får nog ta och skriva ned det här på papper för att jag ska kunna bedöma det ordentligt. Detta är ett typexempel på en system- och kulturkrock."

... vad jag kallar kärlek är öppenhet mot den andre, och det är det som ger mig min mänskliga dimension, min symboliska dimension, min kulturella och historiska dimension. Så om någon säger att det är patriarkatet som skapar det, länge leve patriarkatet.
Intervju i Baruch/Serrano: Women Analyse Women, 1988