Som tidvis mycket inbitna flipperfanatiker blev vi dystra till sinnet vid läsningen av artikeln "Das letzte Spiel" i tyska Der Spiegel. Firma Williams, som levererade 70% av världens flipperspel, kastade i oktober 1999 in handduken, ihjälkonkurrerad av Gameboy. På New York-börsen tog i alla fall Nintendo och de andra ett skutt uppåt efter beskedet.

Stjärnornas krig-projektet blev inte bara Sovjetunionens öde utan även Williams. 13 miljoner dollar lades ner på utvecklingen av en ny flippergeneration, den som bara såg en telning, Star Wars Episode 1-modellen. Förlusterna uppgick mot slutet till en miljon dollar i månaden, årsförsäljningen hade dalat från 100 000 spel i början av 90-talet, till 10 000 emot slutet av årtiondet.

Flippret har sina rötter den gamla franska sällskapsspelet "Bagatelle". Av detta gjorde Montague Redgrave 1871 en bordsversion som han tog patent på. Grunderna fanns där om än i rudimentär form: tyngdkraft, tur och ställen dit kulan skulle. Det moderna flippret, med själva flipprarna, kom till på 1940-talet. Det är nu flippret transcenderar, går över till att bli något mer än ett spel. Umberto Eco har i "Foucaults pendel" analyserat dess erotiska dimension; man spelar inte bara med händerna utan också med bäckenbenet. Och det hela går ut på att stöta, men lagom hårt, och hålla tillbaka orgasmen. Enligt Eco kan därför inte män spela flipper på detta, det erotiska och rätta (?) sättet, bara kvinnor, pga att kvinnor inte har några svällkroppar mellan ben och spellåda och därför kommer i direkt nervberöring med flippret.

Der Spiegels skribent hävdar, bland en mängd pseudofilosofiska exempel och citat ("Die Tilt-funktion als Metaphor für das Leben: Wir mit Gewalt den Sieg erzwingen will, verliert"), att flippret kan ses om 60-talets popgenerations främsta accessoar, och att den av dagens elektrosmarta ungdomar betraktas som en dinosaurie, eller som popgenerationen betraktade schellack-plattor.

Men liksom det finns schellack-sällskap finns det flipperfanatiker som inte ger upp. Gary Stern är den siste flipperproducenten i USA. Han säger: "Flipper är i dag retro. Och retro är coolt. Minnet av det första flipperspelet i livet är som minnet av den första kyssen. En nostalgisk, oskyldig njutning."

– Få' man köpa in se' på't lir?
– Nä, ja ha' extraboll.

Det går bra för Moderna Tider. Det visar den jämförelse som Orvesto konsument gjort, som visar att tidskriftens läsekrets på ett år (mellan december -99 och december -00) har stigit från cirka 50 000 läsare per nummer till 63 000 – en ökning på nära 29 procent.

Chefredaktör Popova är nöjd, och eftersom hon och hela redaktionen "inte är lagda åt jantehållet" vill hon i februarinumrets ledare gärna tala om det senaste årets framgång med denna fantastiska ökning. Vad ökningen beror på talas det däremot inte om, vilket kan tyckas märkligt då tidningen under det senaste året varit tryggt likartad vad gäller chefredaktör, innehåll, inriktning och inte heller genomgått någon tabloid ansiktslyftning.

Mer renhårigt hade det varit att nämna den omfattande värvningskampanj som sedan i senhöstas pågått, och som försett Torsdag och ytterligare cirka tio tusen andra människor med tre gratisnummer av Moderna Tider utan att vi har behövt lyfta ett finger. Kampanjens start sammanfaller lustigt nog med Orvestos undersökning. Men om detta står det inte att läsa. I stället framstår ökningens orsaker som så självklara i sin oförklarlighet att de inte behöver ordas om.

Den litterära och lätt uppnästa veckotidningen New Yorker (med sisådär 950 000 i upplaga) har i nätets tidevarv härdat ut som simpel pappersprodukt. Ända till i måndags. Då lanserades tidskriftens nya sajt.

Det mest uppmärksammade materialet – de långa reportagen och utdragen ur de hetaste böckerna – får man klara sig utan. Men det fina skvallret från Central Park West, de medelklasslustiga serierna och de intellektriska essä-recensionerna om Prokofjev, Andy Warhol och Bret Easton Ellis finns med. Fast bäst av allt är att man kan läsa de lysande novellerna som år efter år varit tidningens flaggskepp. Genom åren har Dorothy Parker, JD Salinger, John Updike och Richard Ford publicerat sig i New Yorker.

Sveriges största bricktidning Mactuellt satsar på de yngre ätarna. På ena sidan kan man läsa om Ronald McDonald's Klubb, "en rolig klubb för alla barn mellan 0–7 år som gillar att fylla år, få fina presenter och ha kul". Clownen Ronald presenterar sina vintertips – "och glöm inte mössan!" Man längtar efter Anita och Televinken.

Vänder man på bladet hittar man information om McWorld, "ett kul hang out place på nätet för dig som gillar Internet, film, sport, musik och mycket mer". Där kan man just nu delta i en novelltävling där det vinnande bidraget hamnar i Mactuellt.

Fantasin är starkt regisserad förstås: du får skriva max 300 ord, varav 64 redan är tagna av en obligatorisk inledning: en simpel han och hon-berättelse som utspelar sig i kön på McDonald's.

Matkedjans reklambyrå slipper på så sätt utföra arbetet själv. För hur j-a kul kan det vara att göra bricktidning om burgare och en ful clown? Dessutom kringgår man lagen om barnarbete på ett effektivt sätt.

Och så har dotcom-döden skördat ännu ett offer. Den här gången är det Bonnier.net som lägger ner sitt stora portalprojekt Koll.se, som skulle bli en konkurrent till Spray, Passagen och svenska Yahoo.

Bonnier.net satsade stort, anställde trettio pers som skulle skriva krönikor och leta länkar inom ett tiotal olika områden – "Sveriges kanske mest pretentiösa medieportalsatsning alla kategorier".

Starten för nya Koll blev dock fyra månader försenad och när den väl kom i gång för tre veckor sedan hade det redan tickat på rätt bra i utgiftskolumnen. Femtio miljoner back blev det till slut.

Torsdags årsbudget ligger på 2 500 per år inklusive te och mackor, så om någon hostade upp samma stålar till oss skulle vi kunna hålla på i tjugo tusen år. Någon?

Vill du inte heller höra världens bästa gosskör? Javisst, Wiener Sängerknaben är zurück im Stadt, och på tisdag den 6 februari kan du bege dig till Berwaldhallen i Stockholm för att kasta ruttna tomater och annat på de små gulliga barnjäklarna som alltid sjunger rent, alltid lyder dirigenten och aldrig busar, inte ens i pauserna.

Kören har funnits ända sedan 1498. Den upplöstes i samband med att monarkin avskaffades 1918, men en viss Herr Schnitt drog sex år senare i gång verksamheten igen. Han är numera död.

Man ska inte äta olyckliga djur. Tydligen ska djur vara lyckliga för att vi med gott samvete ska kunna döda dem. Det är varenda hederlig köttätare överens om här i landet.

Men sånt fattar inte dagens ungdom, som i allt högre utsträckning blir vegetarianer och veganer. Så köttindustrin som nu tänker locka ungdomar tillbaka till animaliefållan måste i stället nosa upp andra tankar i tiden. Dödsstraff, till exempel.

För ska vi äta kött ska vi äta djur som förtjänar att dö, som seriemördande getter, incestuösa albinoälgar eller de verkliga knarkbaronerna i Skansenterrariet, de kinesiska nakenråttorna.

Med lite sån marknadsföring kan nog Sveriges köttbönder vara lugna inför framtiden och få även semivegosar med dödsstraffsböjelser att käka falukorv igen.

Den som älskar crazy-underhållning får för allt i världen inte missa Svenska Dagbladets ledarsida. Massor av humor! Varje dag! Bland annat av och med den koleriske ex-kommunisten Göran Skytte. I lördags skänkte han många äldre medborgare ofrivilligt en fri orgasm med sitt konstaterande "För många är det Lilla Döden att gå i pension."