Tilt och knack, hej och tack!
Som tidvis mycket inbitna flipperfanatiker blev vi dystra till sinnet vid
läsningen av artikeln
"Das letzte Spiel"
i tyska Der Spiegel.
Firma Williams, som levererade 70% av världens flipperspel, kastade
i oktober 1999 in handduken, ihjälkonkurrerad av Gameboy. På New York-börsen
tog i alla fall Nintendo och de andra ett skutt uppåt efter beskedet.
Stjärnornas krig-projektet blev inte bara Sovjetunionens öde utan även
Williams. 13 miljoner dollar lades ner på utvecklingen av en ny
flippergeneration, den som bara såg en telning, Star Wars Episode
1-modellen. Förlusterna uppgick mot slutet till en miljon dollar
i månaden, årsförsäljningen hade dalat från 100 000 spel i början av 90-talet, till 10 000 emot slutet av årtiondet.
Flippret har sina rötter den gamla franska sällskapsspelet
"Bagatelle". Av detta gjorde Montague Redgrave 1871
en bordsversion som han tog patent på. Grunderna fanns där
om än i rudimentär form: tyngdkraft, tur och ställen dit kulan skulle.
Det moderna flippret, med själva flipprarna, kom till på 1940-talet.
Det är nu flippret transcenderar, går över till att bli något mer än ett spel.
Umberto Eco har i "Foucaults pendel" analyserat dess erotiska
dimension; man spelar inte bara med händerna utan också med bäckenbenet.
Och det hela går ut på att stöta, men lagom hårt, och hålla tillbaka orgasmen.
Enligt Eco kan därför inte män spela flipper på detta, det erotiska och rätta
(?) sättet, bara kvinnor, pga att kvinnor inte har några svällkroppar
mellan ben och spellåda och därför kommer i direkt nervberöring med flippret.
Der Spiegels skribent hävdar, bland en mängd pseudofilosofiska exempel och
citat ("Die Tilt-funktion als Metaphor für das Leben: Wir mit Gewalt
den Sieg erzwingen will, verliert"), att flippret kan ses om 60-talets
popgenerations främsta accessoar, och att den av dagens elektrosmarta ungdomar
betraktas som en dinosaurie, eller som popgenerationen betraktade
schellack-plattor.
Men liksom det finns schellack-sällskap finns det flipperfanatiker som inte
ger upp. Gary Stern är den siste flipperproducenten i USA. Han säger:
"Flipper är i dag retro. Och retro är coolt. Minnet av det första
flipperspelet i livet är som minnet av den första kyssen.
En nostalgisk, oskyldig njutning."
Få' man köpa in se' på't lir?
Nä, ja ha' extraboll.
Härliga tider, Moderna Tider
Det går bra för
Moderna Tider. Det visar den jämförelse som Orvesto
konsument gjort, som visar att tidskriftens läsekrets på ett år (mellan
december -99 och december -00) har stigit från cirka 50 000 läsare per
nummer till 63 000 en ökning på nära 29 procent.
Chefredaktör Popova är nöjd, och eftersom hon och hela redaktionen
"inte är lagda åt jantehållet" vill hon i februarinumrets ledare
gärna tala om det senaste årets framgång med denna fantastiska ökning.
Vad ökningen beror på talas det däremot inte om,
vilket kan tyckas märkligt då tidningen under det
senaste året varit tryggt likartad vad gäller chefredaktör, innehåll,
inriktning och inte heller genomgått någon tabloid ansiktslyftning.
Mer renhårigt hade det varit att nämna den omfattande värvningskampanj
som sedan i senhöstas pågått, och som försett Torsdag och
ytterligare cirka tio tusen andra människor med tre gratisnummer av
Moderna Tider utan att vi har behövt lyfta
ett finger. Kampanjens start sammanfaller lustigt nog med Orvestos
undersökning. Men om detta står det inte att läsa. I stället framstår
ökningens orsaker som så självklara i sin oförklarlighet att de inte behöver
ordas om.
Nya tider för bra gammal tidning
Den litterära och lätt uppnästa veckotidningen New Yorker
(med sisådär 950 000 i upplaga)
har i nätets tidevarv härdat ut som simpel pappersprodukt.
Ända till i måndags. Då lanserades tidskriftens
nya sajt.
Det mest uppmärksammade materialet de långa reportagen och
utdragen ur de hetaste böckerna får man klara sig utan.
Men det fina skvallret från Central Park West,
de medelklasslustiga serierna och de intellektriska essä-recensionerna
om Prokofjev, Andy Warhol och Bret Easton Ellis finns med.
Fast bäst av allt är att man kan läsa de lysande novellerna
som år efter år varit tidningens flaggskepp. Genom åren har
Dorothy Parker, JD Salinger, John Updike och Richard Ford
publicerat sig i New Yorker.
Köttclownen som folkbildare
Sveriges största bricktidning Mactuellt satsar på de yngre ätarna.
På ena sidan kan man läsa om Ronald McDonald's Klubb,
"en rolig klubb för alla barn mellan 07 år
som gillar att fylla år, få fina presenter och ha kul".
Clownen Ronald presenterar sina vintertips
"och glöm inte mössan!"
Man längtar efter Anita och Televinken.
Vänder man på bladet hittar man information om McWorld,
"ett kul hang out place på nätet för dig som gillar Internet, film, sport,
musik och mycket mer". Där kan man just nu delta i
en novelltävling
där det vinnande bidraget hamnar i Mactuellt.
Fantasin är starkt regisserad förstås: du får skriva max 300 ord, varav 64 redan
är tagna av en obligatorisk inledning:
en simpel han och hon-berättelse
som utspelar sig i kön på McDonald's.
Matkedjans reklambyrå slipper på så sätt utföra arbetet själv.
För hur j-a kul kan det vara att göra bricktidning om burgare
och en ful clown? Dessutom kringgår man lagen om barnarbete
på ett effektivt sätt.
Bonniers har ingen Koll
Och så har dotcom-döden skördat ännu ett offer.
Den här gången är det Bonnier.net som lägger ner
sitt stora portalprojekt
Koll.se,
som skulle bli en konkurrent till
Spray, Passagen och svenska Yahoo.
Bonnier.net satsade stort, anställde trettio pers
som skulle skriva krönikor och leta länkar
inom ett tiotal olika områden
"Sveriges kanske mest pretentiösa medieportalsatsning
alla kategorier".
Starten för nya Koll blev dock fyra månader försenad
och när den väl kom i gång för tre veckor sedan
hade det redan tickat på rätt bra i utgiftskolumnen.
Femtio miljoner back blev det till slut.
Torsdags årsbudget ligger på 2 500 per år inklusive te och mackor,
så om någon hostade upp samma stålar till oss skulle vi kunna hålla på
i tjugo tusen år. Någon?
Uppvigling
Vill du inte heller höra världens bästa gosskör?
Javisst, Wiener Sängerknaben är zurück im Stadt,
och på tisdag den 6 februari kan du bege dig till
Berwaldhallen i Stockholm för att kasta ruttna tomater
och annat på de små gulliga barnjäklarna
som alltid sjunger rent, alltid lyder dirigenten
och aldrig busar, inte ens i pauserna.
Kören har funnits ända sedan 1498.
Den upplöstes i samband med att monarkin avskaffades 1918,
men en viss Herr Schnitt drog sex år senare i gång
verksamheten igen. Han är numera död.
Ett tips till Sveriges köttbönder
Man ska inte äta olyckliga djur.
Tydligen ska djur vara lyckliga
för att vi med gott samvete ska
kunna döda dem. Det är varenda hederlig
köttätare överens om här i landet.
Men sånt fattar inte dagens ungdom,
som i allt högre utsträckning blir vegetarianer
och veganer. Så köttindustrin som nu tänker
locka ungdomar tillbaka till animaliefållan
måste i stället nosa upp andra tankar
i tiden. Dödsstraff, till exempel.
För ska vi äta kött ska vi äta djur
som förtjänar att dö, som seriemördande getter,
incestuösa albinoälgar eller de verkliga
knarkbaronerna i Skansenterrariet,
de kinesiska nakenråttorna.
Med lite sån marknadsföring kan nog
Sveriges köttbönder vara lugna inför framtiden
och få även semivegosar med dödsstraffsböjelser
att käka falukorv igen.
Skrattfest i tabloidformat
Den som älskar crazy-underhållning får för allt i världen inte missa Svenska
Dagbladets ledarsida. Massor av humor! Varje dag! Bland annat av och med den
koleriske ex-kommunisten Göran Skytte. I lördags skänkte han många äldre
medborgare ofrivilligt en fri orgasm med sitt konstaterande "För många är det
Lilla Döden att gå i pension."